Föreläsning 3
Gudsbild
Hinduismens gudsbild kan beskrivas med ett ord, komplex. Anledningen till detta är att man infogat många religiösa element i sin tro genom historien. Under äldre vedisk tid, 1750 till ca 300 f.kr, trodde man på gudar som Indra, Mitra och Varuna. I skriften Upanishaderna, som uppkom under yngre vedisk tid, 900-300 f.kr, beskrevs gudomen på ett mer panteistiskt vis. Gudomen var en kraft som genomsyrade allt i världen samtidigt som den var skild från den. Denna panteistiska gudom kallade man för Brahman.[1]

Under Hinduismens guldålder, ca 300 e.kr, växte sig en teistisk gudstro sig stark i Indien. Först nu utvecklas den hinduism som vi känner idag och det är nu som man på allvar börjar att tro på gudar som Vishnu, Shiva, Brahma och olika kvinnliga gudinnor med egen kraft. Dessutom talar man också ofta om herren, Bhagavan, och då skulle man kunna tala om en monoteistisk gudom.[2]

När Nationalencyklopedin förklarar hinduismens gudsbild skriver de så här:

”Världen har sin grund i och utgår från Gud. Den högsta gudomen är i sig evig och oföränderlig; i sin absoluta aspekt kan den identifieras med brahman och är då höjd över alla individuella egenskaper och saknar personliga attribut. Men gudomen är också ett personligt väsen, "herren" (ishvara, bhagavan), med attribut som allmakt, allvetande osv. och som person vanligen identifierad med Vishnu, Shiva eller Gudinnan (under något av hennes namn: Devi, Durga, Kali, Lalita etc).”

[1] Bra böckers världshistoria, Högkulturerna tar form, s. 42ff 
[2] Jacobsen, ”Hinduismen”,s. 110f

Hinduismens kosmos
Hinduismens kosmos består av himlar (svarga) och helveten (naraka). I dessa helveten eller himlar får man under en tid lida eller skörda frukter av tidigare liv. Världens uppkomst beskrivs som gudomens lek med sin illusionskraft (maya). En världs ålder kallas för kalpa och varar i 4 320 000 år. När en kalpa är slut går skapelsen tillbaka till Gud och det är dags för en ny skapelse. Enligt hinduismen finns ingen riktig början och inget slut på historien. Allt går runt i ett evigt cykliskt förlopp av skapelse, död och återfödelse[1]. Enligt hinduismen lever vi nu i en av de sämsta tidsåldrar, en kaliyuga. I vår värld finns gudar och himmelska väsen, naturandar och anfäder, djur och människor, olika klasser av demoner och helvetesinvånare; en skiljelinje går mellan gudar (deva) och demoner (kallade bl.a. asura); de rivaliserar ständigt om makten över världen. När ordningen i världen hotas kan en gudom ingripa genom träda in i världen.[2]

Här kan ni se ett animerad film om skapelsen

Panhinduiska gudar och dagens hinduiska riktningar

Vi ska nu titta på delar av hinduismens pantheon. Vi riktar in oss på världsskaparen Brahma, världsupprätthållaren Vishnu (Och dennes avatarer) och världsförstöraren Shiva och deras gemåler. Dessa tre kallas ofta för hinduismens trimurti.  Detta på grund av deras egenskaper och att de tillsammans står för många av principerna i hinduismen.[3]

Brahma världsskaparen

Brahma är världsskaparen i hinduismens trimurti. Hans främsta kännetecken är att han har fyra huvuden (Shiva högg av det femte).[4] Idag för han en tynande tillvaro då hans skaparfunktion tagits över av den kvinnliga principen. Idag finns bara ett tempel till hans ära.[5] Hans gemål är Sarasvati som är de sköna konsternas beskyddare och är ett förkroppsligande av kunskap, andlighet och kulturella värden.[6] Hon avtecknas ofta med ett stränginstrument.[7] På bilderna ser ni först Brahma och sen gudinnor, Sarasvati ser ni längst till höger. I mitten Parvati och till höger Laksmi.

---

[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 50

[2] http://www.ne.se/artikel/203085, 2009-03-26

[3] http://www.ne.se/artikel/344410, 2009-03-27
[4] http://www.ne.se/artikel/134851, 2009-03-29
[5] Whittaker, C, En introduktion till Orientalisk mytologi, s. 60
[6] Jacobsen,  ”Hinduismen”, s. 223
[7] http://www.ne.se/artikel/300994, 2009-03-29

---

Vishnuism
Dyrkan av Vishnu eller någon av hans avatarer kallas gemensamt för Vishnuism. Sjuttio procent av hinduerna är vishnuiter. Gemensamt för dessa är att de tror att frälsning består i att förenas med Vishnu eller någon av hans avatarer.[1] De är klädda i vit eller orange. Dessa vishnuiter målar ofta röda eller vita lodräta streck i form av ett V från näsan upp till pannan. Ni ser Vishnu själv nästa sida ha en liknande målning.[2].

[1] Jacobsen, ”Hinduismen”,s. 123

[2] Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 198

Vishnu och Lakshmi

Vishnu är upprätthållaren enligt hinduismen. Det är han som upprätthåller dharma i världen. Det sägs att han med jämna mellan rum tar tre gigantiska kliv över universum för att se till att det håller de rätta måtten och att ordningen består i världen. Ifall kaos hotar, så kanske det är dags för någon av hans avatarer att bege sig till världen för se till att dharma upprätthålls. Vishnu avbildas som en allsmäktig kung med fyra armar som symboliserar allmakt. I händerna håller han en snäcka som symboliserar aummantrat, en diskus som symboliserar universell dominans, en stridklubba för urtida kunskap och en lotusblomma för renhet och fruktbarhet. Han har blå hud vilket står för oändlighet. Han rider på Garuda som är en örn eller en fågelmänniska.[1]

Lakshmi är Vishnus gemål. Hon håller en lotus i handen och rider på en uggla. Hon representerar den kvinnliga kraften hos honom. Hon är lyckan, skönheten och rikedomen personiferad. Dessutom är hon källa till fruktbarhet. På bilden ser ni förutom att håller i lotusblommor, att hon hålls ren av två elefanter och i händerna har hon mynt.[2] Ljushögtiden Diwali är framförallt tillägnad henne. Då är alla hus, gator och torg i Indien upplysta med lyktor.[3]

[1] Hattstein, Marcus, Världens religioner – Hinduism, s.26

[2] http://www.ne.se/artikel/236768, 2009-03-29

[3] http://www.ne.se/artikel/168697, 2009-03-29

Vishnus tio avatarer

Vishnu har enligt hinduismen tio avatarer, som står för gudomens skyddande och bevarande krafter. Avatarerna är jordiska inkarnationer.[1] Här följer en kort beskrivning av dem.

1.Matsya – En fisk som räddade den första människan, Manu, från kosmisk översvämmning.

2. Kurma – En sköldpadda som hjälpte till att kärna det kosmiska havet. Det kärnade vattnet gav dock upphov en odödlighetsdryck.

3. Varaha – Ett vildsvin som dök ner i havet för att rädda jorden personfierad som gudinnan Bhu.

4. Narasimba – Ett människolejon som dödade en mäktig demon.

5. Vaman – En dvärg som gjorde sig liten för att krossa ett demonvälde på jorden. Därefter gjorde han sig så stor att han kunde korsa  universum med tre steg.

6. Parasurama – Rama med yxan. Han dräpte de krigare som hotade världsordningen.

7. Rama – Dräpte demonen  Ravana som kidnappat makan Sita. Kröntes sedan till kung i Ayodya. En utmärkt regent.

8. Krishna  - Dödade sin onde morbror Kamsa. Precis som det var förutspått. Det är han ni ser tillsammans med sin Radha på den nedersta bilden.

9. Buddha  - Stoppade djuroffer. Ersätts ibland med en bror till Krishna.

10.Kalki – En avatar som ej kommit ännu. Han ska komma på en vit häst. Förväntningarna på Kalki som en slags Messias är dock små. Hinduismen som har en cyklisk historiesyn, tänker inte ofta apokalyptiskt. Det finns ingen första början eller något slut.

1] Hattstein, ”Världens religioner”,s. 26

Krishna

Vi ska titta lite närmare på två av de viktigaste avatarerna Krishna och Rama. Krishna är nordindiens populäraste gud. I väst är han känd som en sträng furste som manar Arjuna att följa sin plikt och dharma som krigare. I Indien är han främst ett lekfullt barn, en demondödare och herdinnornas älskare.[1] Krishna är föremål för en intensiv gudshängivenhet. Många ser Krishna som den högsta guden.[2] Det finns tre viktiga föreställningar om Krishna. 1.) Han är en gud som står över dharma. Han stjäl smör, är olydig mot sin mor, ljuger och älskar med gifta kvinnor. 2.) Han är en demondödare[3] som dödar den onde kungen Kamsa[4] 3.) Han är en passionerad älskare som älskar med flera herdinnor (gopier) samtidigt, men har också enskilt sex med sin Radha. I Krishnas himmel är alla evigt unga och friska. Att han ofta ses som ett barn visar på att han är tillgänglig för alla. Krishna är också känd för sitt förföriska flöjtspel och med denna musik lockar han människan till att försöka förenas med honom.[5]

Rama

Om Krishna står över dharma, så står Rama för den eviga ordningen. Rama är den gode sonen, den gode maken och en god människa i symbios med naturen. Ramas kamp för ordningen, som Vishnus avatar, stod mot demonkungen Ravana. Kampen skildras i eposet Ramayana. Den handlar om att Rama berövas kronan i staden Ayodhya genom sin styvmoders ränker. Han tvingas att gå i exil tillsammans med hustrun Sita och brodern Lakshmana. Under landsflykten får de vara med om dramatiska äventyr. Demonkungen Ravana kidnappar Sita och tar henne till dagens Sri Lanka. Rama räddar henne med hjälp av apkungen Hanuman och hans aparmé. Rama återvänder slutligen i segertåg till Ayodhya och tar kungatronen i besittning.[6] Sita tvingas att dock att bevisa att hon inte varit otrogen genom att göra ett eldprov.[7] Idag är staden Ayodhya en av Indiens mest heliga städer på grund av att Rama föddes där.[8]

Shivaism

28 procent av de hinduiska indierna är shivaiter.[9] Ett utmärkande kännetecken för shivaiterna är att de ofta har tre horisontella streck i pannan.[10] De vänder sig till Shiva, hans maka Parvati och deras söner Ganesha och Skanda. Shivaiterna ser Shiva som den frälsande guden. Sonen Ganesha är en populär Gud.[11] Det sägs att han fick ett elefanthuvud i ersättning för det huvud som hans far hade huggit av. Att det just blev en elefants huvud, berodde på att det var det första djur man stötte på jakt efter ett nytt huvud till sonen. Ganesha är framförallt vishetens och skolungdomarnas gud.[12] Skanda är populär i Sydindien.[13] Ibland ses Kali som Shivas gemål. Hon avbildas ofta som en vild gudinna men har också moderliga sidor och är föremål för hängiven tillbedjan.[14]

---

[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 142

[2] http://www.ne.se/artikel/128310, 2009-03-30

[3] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 146

[4] Whittaker, C, En introduktion i orientalisk mytologi, s. 72

[5] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 146

[6] Wood, Michael, "Historien om Indien -  Golden Ages", m. 0- 5

[7] http://www.ne.se/artikel/290485, 2009-03-30

[8] http://www.ne.se/ayodhya, 2010-02-02

[9] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 174

[10] Hattstein, ”Världens religioner”, s. 23

[11] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 174

[12] Jacobsen, ”Hinduismen”, s.183

[13] Jacobsen, ”Hinduismen, s. 174

[14] http://www.ne.se/artikel/219667, 2009-03-29

Shiva - Världsförstöraren

Shiva är framförallt världsförstöraren. Ibland ser man honom utföra en vild dödsdans omgärdad av eldslågor. Dansen blir allt mer exatisk. Det Shiva gör är att dansa så vilt att hela den rådande världsordningen rämnar. Shiva förgör vår illusionsvärld och rycker bort maya, slöjan, från den skenvärld som vi lever i.[1] Han framställs som en så gott som naken asket med skitiga toviga flätor. Asketismen är en symbol för socialt utanförskap. Bilden i mitten nedan visar dock på hans roll som familjefader. Shivas vita kropp är rödaktig insmord med aska och hans hals är blå sedan han räddat världen genom att dricka ett förintande gift. Runt halsen har han dödsskallar eller ormar. Hans riddjur är tjuren Nandi.Världsförstöraren har en treudd, en båge och en dubbelsidig trumma,[2] trumman använder han för att mana fram jordens undergång, men också en helt ny värld. Shivas stad är Varanasi och de som dör i hans stad kommer oberoende av karma få komma direkt till honom.[3]

---

[1] Hattstein, M, Världens religioner – Hinduism, s. 23f

[2]  http://www.ne.se/artikel/304632, 2009-03-29

[3] Världens religioner – Hinduism, s. 23f

Shiva den motsägelsefulle

Shiva har både en manlig och kvinnlig natur. Hans shakti är den kvinnliga kraften och den är en del av hans väsen. En känd historia om Shiva, är att han en gång försökte att förföra brahminernas kvinnor. Denna framstöt ledde fram till att han kastrerades och hans penis, linga, föll till marken och fästes där.[1] Denna Linga, som ni ser på bredvid Parvati på bilden ovan, dyrkas idag för att man ska bli fertil, men den är också en symbol för Shiva. Lingan omgärdas av ett kvinnosköte, yoni, som ses som den kvinnliga källan till liv.[2] Shiva är alltså både världsförstörare, men förknippas på och samma gång med fruktsamhet. Han är både familjefader och asket, frälsare och ödeläggare. Shiva är oumbärlig för hinduisk tro, för utan förstörelse kan inte något nytt återskapas och återfödelse är en grundläggande trosuppfattning inom hinduismen.[3]

---

[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s.183

[2] http://www.ne.se/artikel/242414, 2009-03-29

[3] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 202

Shaktism

Shaktismen ser det gudomliga som en kvinnlig kraft, shakti. Det är denna oskapade feminina kraft som skapar, upprätthåller och förgör världen. Cirka två procent av hinduerna i Indien är shaktister. De dyrkar den stora gudinnan Mahadevi. Gudinnan inom hinduismen står för både det fruktbara feminina och det farliga vilda och otämjda. Man dyrkar främst de skräckinjagande Kali och Durga eftersom de krossar ondskans demoner. Inom tantrismen tror man att man, genom att upprepa mantran och visualisera sig in i heliga bilder av universum s.k. mandalas, kan nå fulländning och befrielse genom en förening mellan den kvinnliga och manliga kraften inom människan.[1]

---

[1] Jacobsen , ”Hinduismen”, s. 203ff

ü  Varför kan man beskriva hinduismen som monoteistisk, panteistiskt och polyteistisk på en och samma gång?
ü  Vilka viktiga roller spelar Brahma, Vishnu och Shiva i hinduismens Pantheon?  Beskriv dessa gudar kort. På vilket sätt återspeglar de hinduismens historiesyn?
ü  Vilken är de största teistiska inriktningarna i Indien?
ü  Jämför Vishnus avatarer Krishna och Rama.
ü  På vilket sätt är Shiva en motsägelsefull gud?
ü  Vad kallas inriktningen inom hinduismen som ser det gudomliga som en kvinnlig kraft?