torsdag 5 april 2012

Religionsresa till Göteborg


Tisdagen den 24 april går det en buss från gymnasiet till Göteborg.
Meningen är att vi ska besöka Göteborgs moské och Syriska kyrkan i Göteborg. På syriska kyrkan kommer vi även få lunch till en kostnad av 50 kr.
Jag har 10 platser på bussen, så det är först till kvarn....
Anmälan till min mail; mattias.larsson@mark.se
Erbjudandet gäller givetvis mina elever på Marks gymnasium.

Glad påsk

Mattias

tisdag 6 mars 2012


Yogaskolor
Inom hinduismen såsom många andra religioner vill man bli frälst och bli ett eller komma nära den man dyrkar och tror på. Yoga handlar om olika sätt att nå till frälsningsmålet moksha. (1) Moksha innebär frihet från det som inte är önskvärt, man vill bli kvitt samsara, d v s att amn ständigt återföds.(2) Grundidén med yoga var att man med vediska offer skulle förena den materiella världen med den andliga. De brahminer som höll på med ritualerna under vediskt tid (1600-800 f.Kr) fokuserade på medvetandet under lång tid. Denna koncentration är grunden till yoga.(3) Det var främst män från brahminvarnan som höll på med dessa offer och strävan efter moksha. I den heliga texten Bhagavagita reformeras detta genom tal om nya vägar till moksha. Dessa nya frälsningsvägar öppnar vägen till moksha för de långt ner i samhällshiearkin och för kvinnor.(4)

Bhagavagita talar om tre vägar till moksha,  kunskapsyoga (jnana), handlingsyoga (karma) samt och hängivelseyoga (bhakti). Bhagavagita som till stor del är teistisk, förespråkar främst hängivelseyoga. Då den går ut på att ge sig hän åt gud. Mest skeptisk är Bhagavagita mot jnana yoga, eftersom den vägen innebär ett liv skilt från det omgivande samhället.(5) Dessutom finns det flera yogatraditioner som genom olika tekniker försöker hitta sitt inre själv och gudomliga inom sig. Den mest kända yogan i västvärlden är förmodligen Hatha yoga.

Brahminkasten använder sig ofta av Jnana Yoga som är vishetens och skarpsinnets yoga. Inom denna yoga ska man nå kunskap om hur verkligheten är beskaffad, komma bort från okunskap och enskilt kontemplera kring sanningen. Man ska inse att att atman och brahman egentligen är samma sak.(6) Detta gör man genom andningsövningar, yoga och meditation. Man använder sig gärna av mantrat "Om"(7). Och genom detta ska man inse att en kärna inom oss är lika med världssjälens essens. Det finns en berömd text kring detta.

I Chandogya-upanishaden berättas det om sonen Svetaku som undervisas av sin far.

I begynnelsen fanns Varat allena, Ett Enda - utan detta intet. Han, Den Ende, tänkte: Må Jag bli många, må Jag växa fram. Han skapade världsalltet ur sig själv och gick in i varje varelse. Han är det fina innersta väsendet. Han är Sanningen. Han är Jaget. Och Det, Svetaketu, DET ÄR DU (Tat twam asi).”(8)

I Chandogya används bilder för att förklara vad självet är. ”Ett frö delas. Fröet är tomt, men det är från denna osynliga essens som trädet blir till, och så är det också med universum, och det är också likadant med människans innersta själv.” En annan bild berättar ” därefter läggs salt i vatten och står över natten. Saltet försvinner men vattnet smakar salt. Atman är osynlig som saltet, men precis som saltet finns det i allt. Atman är hela världens själ, den är det verkliga. Så är det också med individen. När därför livet lämnar kroppen, dör kroppen men inte livet.” Hela världen har denna essens inom sig. Den finaste essensen är det verkliga, den finns i självet och i vårt innersta. (9)

Handlingsyoga (karma yoga)
Inom handlingsyoga får man frälsning genom att arbeta och verka inom sin egen dharma. Man ska göra handlingar som tjänar samhället och de ska utföras utan egoism. Man ska vara densamma i lidande som glädje.(10)

Känslans väg (Bhakti yoga)
Enligt Bhagavagita måste sökandet efter frälsning underordnas samhällets behov. Därför är man skeptiskt mot jnana yoga då den innebär en form av enskilt sökande. Inom känslans väg ska man göra alla handlingar för eller med gud i tankarna. Gör man det når man moksha. Känslans väg tillkom under mellan 300 f.Kr – 300 e.Kr. Enligt Bhakti är moksha lika med frihet från återfödelse genom kunskap och förening med en personlig gud. Känslovägen är en lätt väg till frälsning, en väg som lägre kaster kan gå.  De flesta "klänger" sig fast vid Gud och hoppas då på frälsning. Denna teori kallas för apungens, eftersom man likt en apunge klänger sig fast vid Gud. Andra menar att Gud är mer som en kattmamma som bär sin unge dit hon vill. Människan kan inget göra för att nå moksha, utan får lita på Guds nåd.(11)  

Gudstjänsten
Hur kan det då gå till när man klänger sig fast vid Gud? En hindu gör sin gudstjänst för sig själv och den kan därför lika gärna ske i hemmet som i templet. I templet går man ofta igenom reningsriter innan man närmar sig sin gud. En Vishnutillbedjare gör sexton förberedande moment som går ut på noggrann tvätt och parfymering av sin kropp. Samtidigt som man förbereder sig, rings det i klockor, det tänds rökelse och i bakgrunden hörs rituell musik. Pujan som en gudstjänst kallas, startar med att man hälsar guden och framför sina böner till honom eller henne ifall det är en Gudinna. Sedan äter man en måltid som först har offrats åt guden. Den offrande maten kallas för prasada. Den förnämsta statyn får mat, dryck och läggs till sängs på kvällen. Statyn symboliserar den gudomliga närvaron. Hela templet och dess bilder och statyer har för övrigt symbolisk mening och varje Gud representerar olika saker hos den högste guden.
1.  Jacobsen, “Hinduismen”, s. 113f
2. Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 189
3. Wibäck, S, Religionernas historia, s. 327
4. Jacobsen, “Hinduismen”, s. 113f
5. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 113f
6. Wibäck, Religionernas historia, s. 327
7- Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 195
9. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 98
10. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 115
11.  Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 192

Rika familjer har ofta ett speciellt rum och ett altare till sin puja. Fattiga kanske har en pappersbild av sin Gud på väggen. I rika som fattiga hem finns det ofta s.k mandalas som är symboler för universum. Vanliga inslag i pujan är eld och vatten som båda anses vara renande andligt sett. Det offras mat och blommor och färgstoff används till utsmyckning. De tre översta varnas "de två gånger födda" utför sina riter tre gånger per dag. Ofta säger man OM-mantrat och säger namnet på sin Gud. Så morgonritualen går till ungefär som det beskrivs i inledningstexten "En tidig morgon i Varanasi". På kvällen har man en kortare ritual och mitt på dagen  kan man ibland ha samtal med Gurus.(1)

Yogatraditioner
”Yoga kanske är ett av hinduismens mest betydelsefulla bidrag till mänsklighetens religiösa arv. (2) Yoga betyder en mental eller kroppslig ansträngning för att nå ett högt mål. Yoga använder kroppen och medvetandet för att nå sitt religösa mål.Yoga är ofta både målet och vägen dit. Målet betyder ofta att man hittar sitt gudomliga inre och känner samhörighet med ett yttre av samma kärna. Många hinduer menar att yoga betyder ”förening”, att atman blir en del av brahman eller en personlig gud. Yoga kan sammanfattningsvis betyda: målet, metoden, tekniken, namn på ett filosofiskt system, vara en kombination med ett ord som ger det en specifikare betydelse, exempelvis Hatha yoga.(3)



En berömd text är Yogasutra. Läran i Yogasutra är nära besläktad med det som Buddha lärde ut. Siddharta Gautama gick också i skola hos många av yogalärarna, innan han just blev Buddha. Buddhismen och de övriga yogaskolorna har under årens lopp påverkat varandra. Yogasutran har också sin åttafaldiga yoga och satser som är väldigt lika buddhismens fyra ädla sanningar och åttafaldiga väg. En annan likhet är att man båda vill se igenom falsk kunskap om människan. Den falska kunskapen är enligt Yogasutra är tron på att något ska finnas för evigt, att det rena är orent och vice versa, att obehag är lycka och tron att icke-självet är självet. Målet nås genom etiskt handlande, självkännedom och allt mer avancerad meditation.(4)

Inom hinduismen skiljer man på olika tekniker. Kända är är Mantra yoga, Hatha yoga,  Layayoga och Rayayoga. 

Inom Mantra yoga använder man ljud, exempelvis aumljudet för att nå frälsning. I Hatha yoga inriktar man sig på att behärska sin kropp och sin andning. Det är Hatha yoga som är vanlig på många svenska gym idag. Rayayoga refererar till den yoga som beskrivs i texten Yogasutra och liknar Buddhas åttafaldiga väg. Layayoga handlar om ”rening av den subtila kroppens ådrår och väckande av kundalinikraften”. Kroppen är en källa till obehag och målet är skilja den det eviga atman från kroppen och sinnet. I både Hatha yoga och Laya yoga finns tankar på att kroppen kan vara ett medel för att nå frälsning. Hatha yoga lägger tyngdpunkt på att bemästra olika kroppspositioner. När man klarar av positionerna använder man andningen för rensa de osynliga ådrårna och kanalerna i kroppen. Genom att rensa dem ska man väcka den kvinnliga kraften som finns i energicentrat (chakra). Målet är att förena den kvinnliga kundalinikraften med guden Shiva som är den högsta verkligheten(5). Och nå Moksha.

Klicka för några övningar

I väst är kanske Mahesh Yogis Trancentdental Meditation mest känd. Han rönte stor uppmärksamhet när The Beatles besökte honom i Indien på 1960-talet. Många yogaövningar är enligt de utövande själva bra för hälsan, men man ska komma ihåg att yoga är en del av ett religiöst hinduiskt sammanhang.
1. Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 195
2.Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 247
3. acobsen, ”Hinduismen”, s. 247ff
4. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 254f
5. Jacobsen, Hinduismen, s. 256

Hinduismens ritualer
I många religioner finns det ett stort antal heliga ritualer och sakrament. Ritualerna följer ofta ett mönster av gester, åtbörder och religiösa mantran. Antagligen är hinduerna i topp av världsreligionerna när det gäller antalet ritualer. Ritualerna är speciellt viktiga för brahminvarnan. De ber tre gånger per dag till den gud som de har ett speciellt förhållande till. (1)

Omfattningen av ritualer i hinduismen kan exemplifieras med antalet övergångsriter. Då de katolska kristna har sju sakrament kan hinduerna stoltsera med hela 16 övergångsriter. Faktum är att få går igenom alla 16 ritualer med undantag för konservativa brahminer, men vi ska ge en översikt över dem eftersom de ger en uppfattning om hinduismens syn på människolivet. (2)
[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 279ff
[2] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 279ff


1.     Placering av säden: ritual för att frambringa ett barn.
2.     Frambringande av en pojke: ritual för att frambringa en pojke, önskan att få pojkar hör religiöst ihop med att man måste ha en son för att komma till förfädernas värld efter döden. Det finns också sekulära grunder, då det är sönerna som tar hand om sin mor och far i ålderdomen, medan dottern flyttar till sin mans familj vilket innebär en stor hemgift.
3.       Delning av håret: För att göra kvinnan stark under graviditeten.
4.       Födelseritualen.
5.      Namngivningsritualen: En hindu får sitt namn tio till tolv dagar efter födelsen.
6.      Gå ut ritualen: En ritual när barnet för första gången lämnar sitt hem så att det ska få se solen. Riten sker mellan tolfte dagen och den fjärde månaden.
7.       Matspisningsritualen: En ritualisering av att barnet för första gången får något annat än bröstmjölk. Riten sker den sjätte månaden.
8.       Hårklippningsritualen: Klippning av håret symboliserar här att moralisk orenhet avlägsnas; allt hår utom lite på hjässan avlägsnas. Ritualen sker i slutet av första året till det tredje året.
9.       Öronhåltagningsritualen: Mellan tredje och femte året tas hål i örat, för att skydda mot sjukdomar.
10.   Initiering: En ritual där barn från de tre högsta kasterna deltar. Barnen utrustas med det heliga snöret och får därmed läsa de heliga vedatexterna. Detta sker mellan det åttonde och tolfte året. Pojken rakas på huvudet, får av det tre trådar tvinnande och lär sig ett heligt mantra. Han får ett heligt namn och tar symboliskt avsked för att studera vedatexterna. Detta markerar övergången till det första levnadsstadet, lärjungestadiet.
11.   Ritualen vid början av studiet av Vedatexterna.
12.   Rakningsritualen: Ritualisering av pojkens första rakning.
13.   Tillbakavändande: Ritual som markerar studentperiodens avslutning.
14.   Äktenskapsritualen: Den dyraste ritualen, som markerar övergången till det andra levnadsstadiet, familjeförsörjarstadiet.
15.   Försakelseritualen: Start för asketstadiet, då man ska börja att sträva efter Moksha.(1)

16.   Det sista offret: Detta är kremeringsritualen. Den döda ska helst kremeras samma dag som hon avlider. Den innebär att liket bränns. Man sjunger hymner, medan man bär båren som är smyckad med blommor. Vidare offras risklumpar när liket bränns. Snart blir liket istället en preta, ett väsen som kommit loss från sin döda kropp. Riset används för att den ska döda ska kunna konstruera en kropp som för honom till förfädersriket. Den kroppen behåller han tills han återföds igen. Döden är oren, och när en människa dör måste de efterlevande skyddas mot den orenhet som döden medför, och därefter föras tillbaka till det normala livet. Ritualen innebär rakning och klippning, fasta och särskilda kläder eftersom den avlidnes lik smittar de som deltar med orenhet. Familjen är oren till ritualen har utförts. (2).

1.Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 279ff
2. Jacobsen, Hinduismen", s.279ff
   
Kons heliga status
Kon är helig i Indien och smyckas vid religiösa festivaler. (1) Vissa delstater förbjuder slakt av nötkreatur.(2)Andra delstater ger fängelsestraff till komördare. Kon har en viktig roll i hinduernas liv. Hon ses som givmild och sägs ha en renande kraft.(3) Kon är ett nyttodjur för indierna som ger mjölk, isolering, gödsel, bränsle, dragkraft (mor till oxe), samt är en ”renhållningsmaskin”. (4) Det sägs att kon blev helig när det blev ont om kött under Guptarikets tid och kon behövdes för att hålla kreaturstammen vid liv. (5) När det gäller den renande kraften har hon fem produkter från kon anses vara välgörande, bland annat mjölk, smör och filmjölk. Avlivande och slakt av kon sköts av daliterna. (6)
CHECKPOINT
Vilka vägar till moksha finns enligt Bhagavagita? Beskriv vägarna kort.
Vad är målet med Yoga?
Hur vördar hinduerna sin Gud i pujan i templet och i hemmet?
Vilka yogatekniker beskrivs i texten. Beskriv de kort.
Vad menas med chakra?
Vilka är dina tankar kring hinduismens livscykelriter?

1. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 339
2.  Illustrerad vetenskap, 13/2002, s. 9
3. acobsen, ”Hinduismen”, s. 339
5. Thomsen, R, Bra böckers världshistoria – Asien möter Europa, s. 77


torsdag 1 mars 2012

Föreläsning 3
Gudsbild
Hinduismens gudsbild kan beskrivas med ett ord, komplex. Anledningen till detta är att man infogat många religiösa element i sin tro genom historien. Under äldre vedisk tid, 1750 till ca 300 f.kr, trodde man på gudar som Indra, Mitra och Varuna. I skriften Upanishaderna, som uppkom under yngre vedisk tid, 900-300 f.kr, beskrevs gudomen på ett mer panteistiskt vis. Gudomen var en kraft som genomsyrade allt i världen samtidigt som den var skild från den. Denna panteistiska gudom kallade man för Brahman.[1]

Under Hinduismens guldålder, ca 300 e.kr, växte sig en teistisk gudstro sig stark i Indien. Först nu utvecklas den hinduism som vi känner idag och det är nu som man på allvar börjar att tro på gudar som Vishnu, Shiva, Brahma och olika kvinnliga gudinnor med egen kraft. Dessutom talar man också ofta om herren, Bhagavan, och då skulle man kunna tala om en monoteistisk gudom.[2]

När Nationalencyklopedin förklarar hinduismens gudsbild skriver de så här:
Världen har sin grund i och utgår från Gud. Den högsta gudomen är i sig evig och oföränderlig; i sin absoluta aspekt kan den identifieras med brahman och är då höjd över alla individuella egenskaper och saknar personliga attribut. Men gudomen är också ett personligt väsen, "herren" (ishvara, bhagavan), med attribut som allmakt, allvetande osv. och som person vanligen identifierad med Vishnu, Shiva eller Gudinnan (under något av hennes namn: Devi, Durga, Kali, Lalita etc).
[1] Bra böckers världshistoria, Högkulturerna tar form, s. 42ff 
[2] Jacobsen, ”Hinduismen”,s. 110f



Hinduismens kosmos
Hinduismens kosmos består av himlar (svarga) och helveten (naraka). I dessa helveten eller himlar får man under en tid lida eller skörda frukter av tidigare liv. Världens uppkomst beskrivs som gudomens lek med sin illusionskraft (maya). En världs ålder kallas för kalpa och varar i
4 320 000 år. När en kalpa är slut går skapelsen tillbaka till Gud och det är dags för en ny skapelse. Enligt hinduismen finns ingen riktig början och inget slut på historien. Allt går runt i ett evigt cykliskt förlopp av skapelse, död och återfödelse[1]. Enligt hinduismen lever vi nu i en av de sämsta tidsåldrar, en kaliyuga. I vår värld finns gudar och himmelska väsen, naturandar och anfäder, djur och människor, olika klasser av demoner och helvetesinvånare; en skiljelinje går mellan gudar (deva) och demoner (kallade bl.a. asura); de rivaliserar ständigt om makten över världen. När ordningen i världen hotas kan en gudom ingripa genom träda in i världen.[2]

Här kan ni se ett animerad film om skapelsen

Panhinduiska gudar och dagens hinduiska riktningar
Vi ska nu titta på delar av hinduismens pantheon. Vi riktar in oss på världsskaparen Brahma, världsupprätthållaren Vishnu (Och dennes avatarer) och världsförstöraren Shiva och deras gemåler. Dessa tre kallas ofta för hinduismens trimurti.  Detta på grund av deras egenskaper och att de tillsammans står för många av principerna i hinduismen.[3]

Brahma världsskaparen
Brahma är världsskaparen i hinduismens trimurti. Hans främsta kännetecken är att han har fyra huvuden (Shiva högg av det femte).[4] Idag för han en tynande tillvaro då hans skaparfunktion tagits över av den kvinnliga principen. Idag finns bara ett tempel till hans ära.[5] Hans gemål är Sarasvati som är de sköna konsternas beskyddare och är ett förkroppsligande av kunskap, andlighet och kulturella värden.[6] Hon avtecknas ofta med ett stränginstrument.[7] På bilderna ser ni först Brahma och sen gudinnor, Sarasvati ser ni längst till höger. I mitten Parvati och till höger Laksmi.












[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 50
[3] http://www.ne.se/artikel/344410, 2009-03-27
[4] http://www.ne.se/artikel/134851, 2009-03-29
[5] Whittaker, C, En introduktion till Orientalisk mytologi, s. 60
[6] Jacobsen,  ”Hinduismen”, s. 223
[7] http://www.ne.se/artikel/300994, 2009-03-29


Vishnuism
Dyrkan av Vishnu eller någon av hans avatarer kallas gemensamt för Vishnuism. Sjuttio procent av hinduerna är vishnuiter. Gemensamt för dessa är att de tror att frälsning består i att förenas med Vishnu eller någon av hans avatarer.[1] De är klädda i vit eller orange. Dessa vishnuiter målar ofta röda eller vita lodräta streck i form av ett V från näsan upp till pannan. Ni ser Vishnu själv nästa sida ha en liknande målning.[2].
[1] Jacobsen, ”Hinduismen”,s. 123
[2] Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 198

Vishnu och Lakshmi
Vishnu är upprätthållaren enligt hinduismen. Det är han som upprätthåller dharma i världen. Det sägs att han med jämna mellan rum tar tre gigantiska kliv över universum för att se till att det håller de rätta måtten och att ordningen består i världen. Ifall kaos hotar, så kanske det är dags för någon av hans avatarer att bege sig till världen för se till att dharma upprätthålls. Vishnu avbildas som en allsmäktig kung med fyra armar som symboliserar allmakt. I händerna håller han en snäcka som symboliserar aummantrat, en diskus som symboliserar universell dominans, en stridklubba för urtida kunskap och en lotusblomma för renhet och fruktbarhet. Han har blå hud vilket står för oändlighet. Han rider på Garuda som är en örn eller en fågelmänniska.[1]














Lakshmi är Vishnus gemål. Hon håller en lotus i handen och rider på en uggla. Hon representerar den kvinnliga kraften hos honom. Hon är lyckan, skönheten och rikedomen personiferad. Dessutom är hon källa till fruktbarhet. På bilden ser ni förutom att håller i lotusblommor, att hon hålls ren av två elefanter och i händerna har hon mynt.[2] Ljushögtiden Diwali är framförallt tillägnad henne. Då är alla hus, gator och torg i Indien upplysta med lyktor.[3]














[1] Hattstein, Marcus, Världens religioner – Hinduism, s.26
Vishnus tio avatarer
Vishnu har enligt hinduismen tio avatarer, som står för gudomens skyddande och bevarande krafter. Avatarerna är jordiska inkarnationer.[1] Här följer en kort beskrivning av dem.
1.Matsya – En fisk som räddade den första människan, Manu, från kosmisk översvämmning.
2. Kurma – En sköldpadda som hjälpte till att kärna det kosmiska havet. Det kärnade vattnet gav dock upphov en odödlighetsdryck.
3. Varaha – Ett vildsvin som dök ner i havet för att rädda jorden personfierad som gudinnan Bhu.
4. Narasimba – Ett människolejon som dödade en mäktig demon.
5. Vaman – En dvärg som gjorde sig liten för att krossa ett demonvälde på jorden. Därefter gjorde han sig så stor att han kunde korsa  universum med tre steg.
6. Parasurama – Rama med yxan. Han dräpte de krigare som hotade världsordningen.
7. Rama – Dräpte demonen  Ravana som kidnappat makan Sita. Kröntes sedan till kung i Ayodya. En utmärkt regent.
8. Krishna  - Dödade sin onde morbror Kamsa. Precis som det var förutspått. Det är han ni ser tillsammans med sin Radha på den nedersta bilden.
9. Buddha  - Stoppade djuroffer. Ersätts ibland med en bror till Krishna.
10.Kalki – En avatar som ej kommit ännu. Han ska komma på en vit häst. Förväntningarna på Kalki som en slags Messias är dock små. Hinduismen som har en cyklisk historiesyn, tänker inte ofta apokalyptiskt. Det finns ingen första början eller något slut.





















1] Hattstein, ”Världens religioner”,s. 26

Krishna
Vi ska titta lite närmare på två av de viktigaste avatarerna Krishna och Rama. Krishna är nordindiens populäraste gud. I väst är han känd som en sträng furste som manar Arjuna att följa sin plikt och dharma som krigare. I Indien är han främst ett lekfullt barn, en demondödare och herdinnornas älskare.[1] Krishna är föremål för en intensiv gudshängivenhet. Många ser Krishna som den högsta guden.[2] Det finns tre viktiga föreställningar om Krishna. 1.) Han är en gud som står över dharma. Han stjäl smör, är olydig mot sin mor, ljuger och älskar med gifta kvinnor. 2.) Han är en demondödare[3] som dödar den onde kungen Kamsa[4] 3.) Han är en passionerad älskare som älskar med flera herdinnor (gopier) samtidigt, men har också enskilt sex med sin Radha. I Krishnas himmel är alla evigt unga och friska. Att han ofta ses som ett barn visar på att han är tillgänglig för alla. Krishna är också känd för sitt förföriska flöjtspel och med denna musik lockar han människan till att försöka förenas med honom.[5]
















Rama
Om Krishna står över dharma, så står Rama för den eviga ordningen. Rama är den gode sonen, den gode maken och en god människa i symbios med naturen. Ramas kamp för ordningen, som Vishnus avatar, stod mot demonkungen Ravana. Kampen skildras i eposet Ramayana. Den handlar om att Rama berövas kronan i staden Ayodhya genom sin styvmoders ränker. Han tvingas att gå i exil tillsammans med hustrun Sita och brodern Lakshmana. Under landsflykten får de vara med om dramatiska äventyr. Demonkungen Ravana kidnappar Sita och tar henne till dagens Sri Lanka. Rama räddar henne med hjälp av apkungen Hanuman och hans aparmé. Rama återvänder slutligen i segertåg till Ayodhya och tar kungatronen i besittning.[6] Sita tvingas att dock att bevisa att hon inte varit otrogen genom att göra ett eldprov.[7] Idag är staden Ayodhya en av Indiens mest heliga städer på grund av att Rama föddes där.[8]

















Shivaism
28 procent av de hinduiska indierna är shivaiter.[9] Ett utmärkande kännetecken för shivaiterna är att de ofta har tre horisontella streck i pannan.[10] De vänder sig till Shiva, hans maka Parvati och deras söner Ganesha och Skanda. Shivaiterna ser Shiva som den frälsande guden. Sonen Ganesha är en populär Gud.[11] Det sägs att han fick ett elefanthuvud i ersättning för det huvud som hans far hade huggit av. Att det just blev en elefants huvud, berodde på att det var det första djur man stötte på jakt efter ett nytt huvud till sonen. Ganesha är framförallt vishetens och skolungdomarnas gud.[12] Skanda är populär i Sydindien.[13] Ibland ses Kali som Shivas gemål. Hon avbildas ofta som en vild gudinna men har också moderliga sidor och är föremål för hängiven tillbedjan.[14]

[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 142
[2] http://www.ne.se/artikel/128310, 2009-03-30
[3] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 146
[4] Whittaker, C, En introduktion i orientalisk mytologi, s. 72
[5] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 146
[6] Wood, Michael, "Historien om Indien -  Golden Ages", m. 0- 5
[9] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 174
[10] Hattstein, ”Världens religioner”, s. 23
[11] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 174
[12] Jacobsen, ”Hinduismen”, s.183
[13] Jacobsen, ”Hinduismen, s. 174

Shiva - Världsförstöraren
Shiva är framförallt världsförstöraren. Ibland ser man honom utföra en vild dödsdans omgärdad av eldslågor. Dansen blir allt mer exatisk. Det Shiva gör är att dansa så vilt att hela den rådande världsordningen rämnar. Shiva förgör vår illusionsvärld och rycker bort maya, slöjan, från den skenvärld som vi lever i.[1] Han framställs som en så gott som naken asket med skitiga toviga flätor. Asketismen är en symbol för socialt utanförskap. Bilden i mitten nedan visar dock på hans roll som familjefader. Shivas vita kropp är rödaktig insmord med aska och hans hals är blå sedan han räddat världen genom att dricka ett förintande gift. Runt halsen har han dödsskallar eller ormar. Hans riddjur är tjuren Nandi.Världsförstöraren har en treudd, en båge och en dubbelsidig trumma,[2] trumman använder han för att mana fram jordens undergång, men också en helt ny värld. Shivas stad är Varanasi och de som dör i hans stad kommer oberoende av karma få komma direkt till honom.[3]



[1] Hattstein, M, Världens religioner – Hinduism, s. 23f
[3] Världens religioner – Hinduism, s. 23f

Shiva den motsägelsefulle
Shiva har både en manlig och kvinnlig natur. Hans shakti är den kvinnliga kraften och den är en del av hans väsen. En känd historia om Shiva, är att han en gång försökte att förföra brahminernas kvinnor. Denna framstöt ledde fram till att han kastrerades och hans penis, linga, föll till marken och fästes där.[1] Denna Linga, som ni ser på bredvid Parvati på bilden ovan, dyrkas idag för att man ska bli fertil, men den är också en symbol för Shiva. Lingan omgärdas av ett kvinnosköte, yoni, som ses som den kvinnliga källan till liv.[2] Shiva är alltså både världsförstörare, men förknippas på och samma gång med fruktsamhet. Han är både familjefader och asket, frälsare och ödeläggare. Shiva är oumbärlig för hinduisk tro, för utan förstörelse kan inte något nytt återskapas och återfödelse är en grundläggande trosuppfattning inom hinduismen.[3]
















[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s.183
[2] http://www.ne.se/artikel/242414, 2009-03-29
[3] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 202

Shaktism
Shaktismen ser det gudomliga som en kvinnlig kraft, shakti. Det är denna oskapade feminina kraft som skapar, upprätthåller och förgör världen. Cirka två procent av hinduerna i Indien är shaktister. De dyrkar den stora gudinnan Mahadevi. Gudinnan inom hinduismen står för både det fruktbara feminina och det farliga vilda och otämjda. Man dyrkar främst de skräckinjagande Kali och Durga eftersom de krossar ondskans demoner. Inom tantrismen tror man att man, genom att upprepa mantran och visualisera sig in i heliga bilder av universum s.k. mandalas, kan nå fulländning och befrielse genom en förening mellan den kvinnliga och manliga kraften inom människan.[1]















[1] Jacobsen , ”Hinduismen”, s. 203ff



ü  Varför kan man beskriva hinduismen som monoteistisk, panteistiskt och polyteistisk på en och samma gång?
ü  Vilka viktiga roller spelar Brahma, Vishnu och Shiva i hinduismens Pantheon?  Beskriv dessa gudar kort. På vilket sätt återspeglar de hinduismens historiesyn?
ü  Vilken är de största teistiska inriktningarna i Indien?
ü  Jämför Vishnus avatarer Krishna och Rama.
ü  På vilket sätt är Shiva en motsägelsefull gud?
ü  Vad kallas inriktningen inom hinduismen som ser det gudomliga som en kvinnlig kraft?

torsdag 9 februari 2012

Föreläsning 2
Tro och lära



Aumtecknet är en central symbol inom hinduismen. Tecknet kallas AUM eller OM och består av fyra delar. Den första är den som ser ut som en trea. Den andra är treans "svans". Den tredje är tecknet ovan för trean. Den sista delen är hela tecket sammantaget. Aumtecknet är en symbol för att det gudomliga genomsyrar allt, att en världssjäl genomsyrar allt i universum. Kan man erinra den sista stavelsen vet man allting och man kan nå varje hindus mål, moksha.

Aum ses som varats helhet Symbolen används idag för att markera hinduisk identitet och är en stavelse som används i första ledet i ett mantra. De fyra tecknen sätts ihop till ett s.k. AUM-mantra. Man gör en viss andning: man börjar i magen, fortsätter genom bröstet och upp till pannan där bindumärket sitter på kvinnorna. När man gör denna andning ska man försöka hitta den fjärde stavelsen och detta ska ge andliga krafter. Dessa krafter kommer från Deva-nagari, det vill säga gudarnas skrift. Genom denna andningsteknik ska man hitta intet och allting och världssjälen inom sig själv.[1]
[1] Katz, Mark, föreläsning på Karlstads universitet, september 1999

Tro och lära
Det finns flera centrala begrepp som sammanfattar den hinduiska brahmanska kärntraditionen. Det är atman, samsara, karma, brahman, moksha, maya och dharma.

Atman är människosjälen eller rättare sagt en evig essens i allt levande.[1] Denna kärna återföds ständigt till nya liv. Denna återfödelsecykel kallas för samsara.[2] Vad man återföds till beror på atmans karma och karma är summan av bra och dåliga handlingar som man samlat ihop under de olika liv som man genomlevt.[3] Ifall man lever man ett moraliskt bra liv är chansen till en god återfödelse stor. Atmans slutmål är att sluta att återfödas och bli ett med världssjälen som kallas för brahman. Målet för en hindu är att atman ska bli så full av kunskap, hängivenhet och godhet att den försvinner in i den stora världssjälen.[4] När atman blivit ett med brahman har man nått moksha, som slutmålet kallas.[5]  Det finns föreställningar om att moksha är en form uppgående i världssjälen. Brahman ses nämligen som en slags panteistisk gudom som genomsyrar hela vår verklighet. Ibland identifieras ”moksha gärna med en paradistillvaro i gemenskap med Gud”, speciellt med guden Vishnu, eftersom de flesta hinduer tillber honom eller någon av hans avatarer.[6].Enligt Bhagavagita innebär moksha befrielse från ondska, från kroppen, från lustar och vrede och från förgängelse och död, men också från karma. Det är en frigörelse från bundenhet i all former.[7] De tidigaste tankarna om atman, brahman och moksha kan man hitta i de heliga texterna Upanishaderna som tillkom någon gång mellan 1000 till 600 f. Kr. Ett annat viktigt begrepp inom hinduismen är maya. Vi människor är blinda för den egentliga verkligheten, då en slöja, maya, gör att vi inte förstår hur vi och universum fungerar.[8] Denna illusion försvinner givetvis när man når moksha.[9]



1] http://www.ne.se/l%C3%A5ng/atman, 2009-03-19
[2] http://www.ne.se/l%C3%A5ng/samsara, 2009-03-19
[3] http://www.ne.se/kort/karma, 2009-03-19
[4] http://www.ne.se/l%C3%A5ng/brahman/134854, 2009-03-19
[5] http://www.ne.se/l%C3%A5ng/moksha, 2009-03-19
[6] http://www.ne.se/l%C3%A5ng/moksha, 2009-03-19
[7] Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 192
[8] http://www.ne.se/lang/maya/253032, 2010-02-01
[9] Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 192

Dharma
Begreppet dharma innebär en föreställning om att människan upprätthåller universum genom sina handlingar. Det används för att strukturera samhället och den enskildes liv. Den är förbunden med hinduismens ideologi om att samhällets kaster kan inordnas i en hierarki av fyra kaster (varna). Dharma är ett av hinduismens centrala begrepp. I den kända texten Manus lag förklaras följande dygder/egenskaper som viktiga för en människa att sträva efter:

1. Tålmodighet
2. Förlåtelse
3. Självbehärskning
4. Att inte stjäla
5. Renhet
6. Sinneskontroll
7. Visdom
8. Lärdom
9. Sanningsenlighet
10. Lugn

Som tillägg till dessa, anses ahimsa (icke-våld) vara en viktig norm.

När dharma förklaras som en uppräkning av en rad allmänna värden och egenskaper, är det sådana regler som äger allmän giltighet och är högt värderade inom hinduismen. Det som gör hinduismens värden och regler anmärkningsvärda är att de accepterar mångfald samtidigt som de är relativa, då olika människor har i uppgift att följa olika dharmas. Hinduismens lagtexter talar om olika dharma för olika grupper.

Följande grupper har sin dharma:
Regioner (desadharma)
Sociala grupper (jatidharma)
Familjer (kadharma)
Kvinnor (stridharma)
Djur (pasudharma)
Personlig dharma knuten till yrke och
bakgrund (svadharma)

Ett känt ordspråk lyder: ”Det är bättre att följa sin egen dharma dåligt än en annans felfritt”. Den som följer sin egen dharma kan förvänta sig en bättre återfödelse. Genom att följa den kan man nå slutmålet, att slippa återfödas. Dharman är alltså olika för olika människor. Den skapar tolerans för mångfald, men kan också legitimera orättvisor. Dharman förändras dock över tidsåldrar.[1] I tidig indisk tradition utförde brahminer olika riter för att bibehålla ordningen i samhället. Dharma omfattar de dagliga ritualerna knutna till hemmet, övergångsritualerna, reningsritualer, juridik och regler bundna till kast, klass, kön och levnadsstadium.
[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 24ff

Vi ska titta på hur samhället är strukturerat i kast (varna), klass (jati), kön och levnadsstadium.

Varna och jati. (Kastväsendet)
” Tänk dig att adeln fortfarande sitter på alla viktiga poster i samhället och du, med din enkla bakgrund, blir mobbad och utfryst så fort du besöker deras arbetsplatser, stadsdelar och stamfik. Tänk dig att alla Sveriges präster är adliga, och att de har stängt kyrkportarna för såna som du och uppmanar dig att sköta din religionsutövning för dig själv. Du kan väl be i garderoben, eller varför inte på toaletten! Tänk dig att folk rynkar på näsan och vänder sig bort när du berättar vem du är. Tänk dig att detta upprepas varje dag året om – år ut och år in”[1]
Texten beskriver en verklighet för många lågkastiga i Indien, i alla fall för 40 år sedan. Men BBC News rapporterade att detta förekommer även på 2000-talet. Inslaget i nyhetsprogrammet berättar om hur skolbarn vägrade att äta skolmaten eftersom den tillagats av kvinnor från lägre kaster. Vi har länge kallat den hierarkiska samhällsstrukturen i Indien för kastsystem, men ordet kast är egentligen ett portugisiskt ord för stam.[2] Idag talar man främst om varna och jati. Varna har stora likheter med ståndssamhället i Europa under medeltiden fram till franska revolutionen.[3] Varna sägs enligt vissa teorier ha uppkommit ca 1500 f.Kr. då indoeuropeiska stammar erövrade stora delar av främre Indien. Dessa stammar som själva kallade sig själva för arier (de ädla –civiliserade) bildade ett härskande skikt av militäradel. Tjänarkasten kom att utgöras av det folk som var härskarfolket innan arierna invaderade området. De s.k kastlösa var sin tur det folk som var underkuvat när dessa ariska indoeuropér intog norra Indien.[4]






[1] Radioprogrammet OBS! i P1, oktober 2006
[2] Ewald, S, Religionslexikonet, s, 251
[3] http://www.ne.se/l%C3%A5ng/kastv%C3%A4sen, 2009-03-20
[4] Bra böckers världshistoria, Högkulturerna tar form, s. 51ff

Man strukturerar Varna (färg) i följande hiearki.
1.      Brahminer – präster
2.      Ksatriya – krigare
3.      Vaisya – köpmän, hantverkare och jordbrukare.
4.      Shudra – tjänare och arbetare
Utanför varna hamnar de som vi i väst fortfarande benämner kastlösa.
Dessa tre översta varna kallas ”de som är födda två gånger”. Det var endast de som fick lov att höra de heliga vedatexterna och stod närmast att slippa återfödelse. Enligt den brahmanska kärntraditionen har olika varna olika plikter. Prästen har uppgifter som syftar till att bevara samhällets enhet. Krigaren ska beskydda folket. Bönder och köpmän ska ta hand om kor, driva jordbruk, bedriva handel och penningutlåning medan tjänarklassen ska vara hantverkare och tjäna de andra klasserna. Anledningen till att många idag ändå sysslar med sådant som ej tillhör deras varna beror enligt hinduismen på att världen genomgår en dålig tidsålder. Utanför kastsystemet finns det sådana som defineras utanför kastsystemet och detta beror på att sysslar med orena tabubelagda yrken. De har kallats för kastlösa, oberörbara eller paria. De sysslar ofta med döda ting eller får städa upp efter andra, exempel på yrken är sopare, skomakare, ibland barberare och tvättare.[1] Dessa utgör ca 20% av Indiens befolkning.  De vill inte kallas sig kastlösa utan kallar sig ofta daliter som betyder de förtryckta.[2] Mahatma Gandhi kallade dem harijan, Guds barn.[3]  Daliterna ses ofta ned på av de som är över dem i hierakin. Ett sätt att komma ur systemet är att konvertera till en annan religion. Enligt indisk lag är det förbjudet att mena att någon är så oren att han står utanför varnasystemet.[4] Varnasystemet är främst en kategorisering av en människans status, än än mer viktig är indelningen i olika jatis.[5]
Jati
Det finns också en indelning som kallas för jati. Detta brukar man översätta med kast eller klass eller yrke, men själva ordet jati betyder ”vad man är född till.” Man skulle kunna jämföra detta med vårt forna skråväsende, alltså en indelning i yrkesgrupper. I Europa finns ett berömt uttryck som påtalar vikten av att gå i sin fars fotspår. Det lyder: ”Skomakare bli vid din läst”. Och det är det jatisystemet handlar om, att man ska överta sin faders och släkts yrke. Inom jatin har man gemensamma gudar, riter och myter. Det är vanligt att man gifter sig inom sin jati. Enligt NE finns det 3 000 jatis och över 25 000 underjatis. Enbart brahminerna är indelade i 1863 jatis.[6] Självklart arbetar inte alla inom sin jati nuförtiden, men ändå har man kvar sin ”jatistämpel”.

Konsekvenser av varna och jati
Det finns en jati som har hand om kremeringarna i Indien. I Michael Woods serie om Indiens historia, berättar en man ur jatin " De Dödas herrar" att deras jati är nödvändig för alla hinduer, då till och med en avliden premiärministern behöver, deras 3.500 år gamla eld, från dem, men samtidigt ses  jatin som paria och folk ser dem som oberörbara. Det är alltså vikigt att veta sin plats i ordningen och att man följer sin dharma, för alla i ordningen behöver varandra.[7]  Diskriminering på grund av varna- och jatisystemen är  dock mycket vanligt. Den indiska staten har försökt att använda sig av positiv särbehandling av förtryckta  genom att kvotera in dem i statlig utbildning och statliga yrken. Idag är exempelvis 49% av  platserna på den indiska läkarutbildningen reserverade för lågkastiga.[8] Varna är förmodligen äldre än karmabegreppet, men karma används för att legitimera varnasystemet. Människan kan då sägas ha förtjänat den position man hamnat i. En människans karma kan dock enligt hinduismen förändras genom olika ritualer och pilgrimsfärder. I princip kan man inte byta jati och man gifter sig mycket sällan utanför sin jati eller varna. Förr i tiden var uppdelningen mellan olika varnas än mer tydlig. Det talas om att när en skugga från en oberörbar föll över en brahmin, var brahminen tvungen att genomgå en lång renlighetsceremoni. Det är också ett stort tabu att bryta mot kastreglerna.[9] Industrialiseringen och urbaniseringen har luckrat upp kastväsendet men det lever dock kvar i praktiken och genomsyrar det indiska samhället. Det är exempelvis en betydande faktor inför politiska val.[10] Tanken om oberörbarhet börjar så smått att försvinna i alla fall i städerna och bland dem som har gått i skolan. Indiska forskare säger att inkomst och karriär långsamt börjar bli viktigare än kasttillhörighet.[11] Tre konkurrerande indiska religioner har vid olika tidpunkter förkastat kastsystemet. Det handlar om buddhism, jainism och sikhism.[12]






[1] Carlsson, B K, Kastsystemet kvar – trots förbud, 1980-12-04
[2] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 108f
[3] http://www.ne.se/l%C3%A5ng/kastv%C3%A4sen, 2009-03-20
[4] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 108f
[5] http://www.ne.se/l%C3%A5ng/kastv%C3%A4sen, 2009-03-20
[6] Wibäck, S, Religionernas historia, s. 325
[7] Wood, Michael, Historien om Indien, m.1-10
[8] Radioprogrammet OBS! i P1, oktober 2006
[9] Jacobsen, K, Hinduismen, s. 108f
[10] http://www.ne.se/artikel/222831, 2009-03-20
[11] OBS i P1, oktober 2006
[12] OBS i P1, oktober 2006






Kön och levnadsstadium
Både mannen och kvinnan inom hinduismen har olika roller att spela beroende på var livet de befinner sig. Mannens liv har enligt hinduismen fyra stadier med olika mål. Dessa stadier ska genomgås i tur och ordning men gäller i praktiken bara brahminvarnan.  Målen är att  a) uppfylla sina rituella och sociala plikter. b) få ekonomisk och politisk makt c) få estetisk och erotisk njutning och d) att slippa återfödelsen och nå moksha.[1]
Män
Mannens liv delas därför in i:
Lärljungestadiet –  där man ska uppfylla sina rituella och sociala plikter (a).
Familjeförsörjarstadiet  - där man ska förutom uppfylla sina plikter ska få makt och få njutning (a,b och c).
Skogsbostadiet – Dra sig tillbaka från det tidigare stadiet och se till att ens uppgifter övertas av sonen. (Ge upp a, b och c)
Världsförsakelsestadiet – Försöka att nå frälsning, moksha. (d)

Det är alltså i ålderdomen som man ska börja söka frälsning. Läran om levnadsstadierna sägs ha tillkommit för att männen inte skulle dra sig tillbaka för att söka moksha allt för tidigt i livet. Levnadsstadierna är idag i praktiken reducerade till tre då man hoppar över skogsbostadiet. Det finns dock andra sätt för både män och kvinnor att nå frälsning, något som vi kommer in på under yogaskolor.[2]

Kvinnor
Läran om levnadsstadierna beskriver mäns liv och gäller inte kvinnor. Men kvinnor har sin egen dharma, stridharma, vilken är förbunden med kvinnans liv. Kvinnor har egna övergångsritualer, exempelvis vid första mensen.[3]  Mensen gör dock man anses för oren för att träda in i ett hinduiskt tempel. Annars är dock alla former av religiöst liv öppna för kvinnor. Många former av hinduismen domineras och kräver kvinnors deltagande. Det gäller exempelvis gudstillbedjan (bhakti), som är en stor del av hinduismens religiösa liv.[4]

Kvinnans liv delas in i:
Hustru
Flicka
Änka
En hustru delar dharma med sin make. En kvinna ska visa sin man respekt genom att vara underdånig när andra män är närvarande. Det är som hustru en kvinna har högst status i Indien. De flesta av hinduismens gudinnor är exempelvis hustrur och mödrar. Kvinnan har stor makt som mor och ingen är mer vördnadsvärd än modern enligt Manus lag.[5]
Änkor har låg status och omgifte av änkor är inte tillåtet. Om maken dör när kvinnan är ung tvingas hon att leva hela sitt liv som änka. Något som ofta tagits upp när det gäller änkor i Indien är att de bränts tillsammans med maken när han avlidit. Denna s.k Sati har dock bara skett undantagsvis. Det visar dock på statusen som kvinnan har som änka efter sin man i Indien.[6]
Pojkar är i många familjer mer önskvärda än vad flickor är. Söner föredras eftersom de kan försörja föräldrarna när de blir äldre. En dotter däremot, hon flyttar till mannens by och familj och förlorar sitt tidigare sociala liv. Det händer att hon behandlas illa av sin nya familj.[7]

Det finns dock goda kvinnliga förebilder inom hinduismen och man kan hitta stöd för kvinnors rättigheter i religionen. Gudinnan Durga ses som ett exempel på en kvinna som slåss mot orättvisor i världen. Det är dock inte alltid så att en man per automatik har högre status än vad en kvinna har. En brahminkvinna har exempelvis högre status än vad en man från en lågkastig familj har.[8]
Holi
Under ett tillfälle per år kan man passa på att strunta i dharmaläran. Under vår- och färghögtiden Holi är varna-, jati-, kön-, och åldersgränser utsuddade. Holi firas med bålbränning och lek med färgpulver och färgat vatten som kastas på varandra. På en del platser firas den till Krishnas ära. Det är dock inte fokus på religiösa aktiviteter under denna högtid. Ett rop är vanligt under denna högtid, det är HOLI HEY. [9]

Kommentera gärna det ni såg på filmen om de kastlösa latrintömmarna.

ü Förklara hinduismens tro och lära genom att använda relevanta begrepp.
ü Varför är Dharma ett viktigt begrepp för att förstå hinduismen och det indiska samhället?
ü Förklara det vad vi i väst brukar kalla kastväsendet, uppkom och fungerar.
ü Fundera kring män och kvinnors olika villkor inom hinduismen.
ü Hur firas Holi