tisdag 6 mars 2012


Yogaskolor
Inom hinduismen såsom många andra religioner vill man bli frälst och bli ett eller komma nära den man dyrkar och tror på. Yoga handlar om olika sätt att nå till frälsningsmålet moksha. (1) Moksha innebär frihet från det som inte är önskvärt, man vill bli kvitt samsara, d v s att amn ständigt återföds.(2) Grundidén med yoga var att man med vediska offer skulle förena den materiella världen med den andliga. De brahminer som höll på med ritualerna under vediskt tid (1600-800 f.Kr) fokuserade på medvetandet under lång tid. Denna koncentration är grunden till yoga.(3) Det var främst män från brahminvarnan som höll på med dessa offer och strävan efter moksha. I den heliga texten Bhagavagita reformeras detta genom tal om nya vägar till moksha. Dessa nya frälsningsvägar öppnar vägen till moksha för de långt ner i samhällshiearkin och för kvinnor.(4)

Bhagavagita talar om tre vägar till moksha,  kunskapsyoga (jnana), handlingsyoga (karma) samt och hängivelseyoga (bhakti). Bhagavagita som till stor del är teistisk, förespråkar främst hängivelseyoga. Då den går ut på att ge sig hän åt gud. Mest skeptisk är Bhagavagita mot jnana yoga, eftersom den vägen innebär ett liv skilt från det omgivande samhället.(5) Dessutom finns det flera yogatraditioner som genom olika tekniker försöker hitta sitt inre själv och gudomliga inom sig. Den mest kända yogan i västvärlden är förmodligen Hatha yoga.

Brahminkasten använder sig ofta av Jnana Yoga som är vishetens och skarpsinnets yoga. Inom denna yoga ska man nå kunskap om hur verkligheten är beskaffad, komma bort från okunskap och enskilt kontemplera kring sanningen. Man ska inse att att atman och brahman egentligen är samma sak.(6) Detta gör man genom andningsövningar, yoga och meditation. Man använder sig gärna av mantrat "Om"(7). Och genom detta ska man inse att en kärna inom oss är lika med världssjälens essens. Det finns en berömd text kring detta.

I Chandogya-upanishaden berättas det om sonen Svetaku som undervisas av sin far.

”I begynnelsen fanns Varat allena, Ett Enda - utan detta intet. Han, Den Ende, tänkte: Må Jag bli många, må Jag växa fram. Han skapade världsalltet ur sig själv och gick in i varje varelse. Han är det fina innersta väsendet. Han är Sanningen. Han är Jaget. Och Det, Svetaketu, DET ÄR DU (Tat twam asi).”(8)

I Chandogya används bilder för att förklara vad självet är. ”Ett frö delas. Fröet är tomt, men det är från denna osynliga essens som trädet blir till, och så är det också med universum, och det är också likadant med människans innersta själv.” En annan bild berättar ” därefter läggs salt i vatten och står över natten. Saltet försvinner men vattnet smakar salt. Atman är osynlig som saltet, men precis som saltet finns det i allt. Atman är hela världens själ, den är det verkliga. Så är det också med individen. När därför livet lämnar kroppen, dör kroppen men inte livet.” Hela världen har denna essens inom sig. Den finaste essensen är det verkliga, den finns i självet och i vårt innersta. (9)

Handlingsyoga (karma yoga)
Inom handlingsyoga får man frälsning genom att arbeta och verka inom sin egen dharma. Man ska göra handlingar som tjänar samhället och de ska utföras utan egoism. Man ska vara densamma i lidande som glädje.(10)

Känslans väg (Bhakti yoga)
Enligt Bhagavagita måste sökandet efter frälsning underordnas samhällets behov. Därför är man skeptiskt mot jnana yoga då den innebär en form av enskilt sökande. Inom känslans väg ska man göra alla handlingar för eller med gud i tankarna. Gör man det når man moksha. Känslans väg tillkom under mellan 300 f.Kr – 300 e.Kr. Enligt Bhakti är moksha lika med frihet från återfödelse genom kunskap och förening med en personlig gud. Känslovägen är en lätt väg till frälsning, en väg som lägre kaster kan gå.  De flesta "klänger" sig fast vid Gud och hoppas då på frälsning. Denna teori kallas för apungens, eftersom man likt en apunge klänger sig fast vid Gud. Andra menar att Gud är mer som en kattmamma som bär sin unge dit hon vill. Människan kan inget göra för att nå moksha, utan får lita på Guds nåd.(11)  

Gudstjänsten
Hur kan det då gå till när man klänger sig fast vid Gud? En hindu gör sin gudstjänst för sig själv och den kan därför lika gärna ske i hemmet som i templet. I templet går man ofta igenom reningsriter innan man närmar sig sin gud. En Vishnutillbedjare gör sexton förberedande moment som går ut på noggrann tvätt och parfymering av sin kropp. Samtidigt som man förbereder sig, rings det i klockor, det tänds rökelse och i bakgrunden hörs rituell musik. Pujan som en gudstjänst kallas, startar med att man hälsar guden och framför sina böner till honom eller henne ifall det är en Gudinna. Sedan äter man en måltid som först har offrats åt guden. Den offrande maten kallas för prasada. Den förnämsta statyn får mat, dryck och läggs till sängs på kvällen. Statyn symboliserar den gudomliga närvaron. Hela templet och dess bilder och statyer har för övrigt symbolisk mening och varje Gud representerar olika saker hos den högste guden.
1.  Jacobsen, “Hinduismen”, s. 113f
2. Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 189
3. Wibäck, S, Religionernas historia, s. 327
4. Jacobsen, “Hinduismen”, s. 113f
5. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 113f
6. Wibäck, Religionernas historia, s. 327
7- Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 195
9. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 98
10. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 115
11.  Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 192

Rika familjer har ofta ett speciellt rum och ett altare till sin puja. Fattiga kanske har en pappersbild av sin Gud på väggen. I rika som fattiga hem finns det ofta s.k mandalas som är symboler för universum. Vanliga inslag i pujan är eld och vatten som båda anses vara renande andligt sett. Det offras mat och blommor och färgstoff används till utsmyckning. De tre översta varnas "de två gånger födda" utför sina riter tre gånger per dag. Ofta säger man OM-mantrat och säger namnet på sin Gud. Så morgonritualen går till ungefär som det beskrivs i inledningstexten "En tidig morgon i Varanasi". På kvällen har man en kortare ritual och mitt på dagen  kan man ibland ha samtal med Gurus.(1)

Yogatraditioner
”Yoga kanske är ett av hinduismens mest betydelsefulla bidrag till mänsklighetens religiösa arv. (2) Yoga betyder en mental eller kroppslig ansträngning för att nå ett högt mål. Yoga använder kroppen och medvetandet för att nå sitt religösa mål.Yoga är ofta både målet och vägen dit. Målet betyder ofta att man hittar sitt gudomliga inre och känner samhörighet med ett yttre av samma kärna. Många hinduer menar att yoga betyder ”förening”, att atman blir en del av brahman eller en personlig gud. Yoga kan sammanfattningsvis betyda: målet, metoden, tekniken, namn på ett filosofiskt system, vara en kombination med ett ord som ger det en specifikare betydelse, exempelvis Hatha yoga.(3)



En berömd text är Yogasutra. Läran i Yogasutra är nära besläktad med det som Buddha lärde ut. Siddharta Gautama gick också i skola hos många av yogalärarna, innan han just blev Buddha. Buddhismen och de övriga yogaskolorna har under årens lopp påverkat varandra. Yogasutran har också sin åttafaldiga yoga och satser som är väldigt lika buddhismens fyra ädla sanningar och åttafaldiga väg. En annan likhet är att man båda vill se igenom falsk kunskap om människan. Den falska kunskapen är enligt Yogasutra är tron på att något ska finnas för evigt, att det rena är orent och vice versa, att obehag är lycka och tron att icke-självet är självet. Målet nås genom etiskt handlande, självkännedom och allt mer avancerad meditation.(4)

Inom hinduismen skiljer man på olika tekniker. Kända är är Mantra yoga, Hatha yoga,  Layayoga och Rayayoga. 

Inom Mantra yoga använder man ljud, exempelvis aumljudet för att nå frälsning. I Hatha yoga inriktar man sig på att behärska sin kropp och sin andning. Det är Hatha yoga som är vanlig på många svenska gym idag. Rayayoga refererar till den yoga som beskrivs i texten Yogasutra och liknar Buddhas åttafaldiga väg. Layayoga handlar om ”rening av den subtila kroppens ådrår och väckande av kundalinikraften”. Kroppen är en källa till obehag och målet är skilja den det eviga atman från kroppen och sinnet. I både Hatha yoga och Laya yoga finns tankar på att kroppen kan vara ett medel för att nå frälsning. Hatha yoga lägger tyngdpunkt på att bemästra olika kroppspositioner. När man klarar av positionerna använder man andningen för rensa de osynliga ådrårna och kanalerna i kroppen. Genom att rensa dem ska man väcka den kvinnliga kraften som finns i energicentrat (chakra). Målet är att förena den kvinnliga kundalinikraften med guden Shiva som är den högsta verkligheten(5). Och nå Moksha.

Klicka för några övningar

I väst är kanske Mahesh Yogis Trancentdental Meditation mest känd. Han rönte stor uppmärksamhet när The Beatles besökte honom i Indien på 1960-talet. Många yogaövningar är enligt de utövande själva bra för hälsan, men man ska komma ihåg att yoga är en del av ett religiöst hinduiskt sammanhang.
1. Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 195
2.Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 247
3. acobsen, ”Hinduismen”, s. 247ff
4. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 254f
5. Jacobsen, Hinduismen, s. 256

Hinduismens ritualer
I många religioner finns det ett stort antal heliga ritualer och sakrament. Ritualerna följer ofta ett mönster av gester, åtbörder och religiösa mantran. Antagligen är hinduerna i topp av världsreligionerna när det gäller antalet ritualer. Ritualerna är speciellt viktiga för brahminvarnan. De ber tre gånger per dag till den gud som de har ett speciellt förhållande till. (1)

Omfattningen av ritualer i hinduismen kan exemplifieras med antalet övergångsriter. Då de katolska kristna har sju sakrament kan hinduerna stoltsera med hela 16 övergångsriter. Faktum är att få går igenom alla 16 ritualer med undantag för konservativa brahminer, men vi ska ge en översikt över dem eftersom de ger en uppfattning om hinduismens syn på människolivet. (2)
[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 279ff
[2] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 279ff


1.     Placering av säden: ritual för att frambringa ett barn.
2.     Frambringande av en pojke: ritual för att frambringa en pojke, önskan att få pojkar hör religiöst ihop med att man måste ha en son för att komma till förfädernas värld efter döden. Det finns också sekulära grunder, då det är sönerna som tar hand om sin mor och far i ålderdomen, medan dottern flyttar till sin mans familj vilket innebär en stor hemgift.
3.       Delning av håret: För att göra kvinnan stark under graviditeten.
4.       Födelseritualen.
5.      Namngivningsritualen: En hindu får sitt namn tio till tolv dagar efter födelsen.
6.      Gå ut ritualen: En ritual när barnet för första gången lämnar sitt hem så att det ska få se solen. Riten sker mellan tolfte dagen och den fjärde månaden.
7.       Matspisningsritualen: En ritualisering av att barnet för första gången får något annat än bröstmjölk. Riten sker den sjätte månaden.
8.       Hårklippningsritualen: Klippning av håret symboliserar här att moralisk orenhet avlägsnas; allt hår utom lite på hjässan avlägsnas. Ritualen sker i slutet av första året till det tredje året.
9.       Öronhåltagningsritualen: Mellan tredje och femte året tas hål i örat, för att skydda mot sjukdomar.
10.   Initiering: En ritual där barn från de tre högsta kasterna deltar. Barnen utrustas med det heliga snöret och får därmed läsa de heliga vedatexterna. Detta sker mellan det åttonde och tolfte året. Pojken rakas på huvudet, får av det tre trådar tvinnande och lär sig ett heligt mantra. Han får ett heligt namn och tar symboliskt avsked för att studera vedatexterna. Detta markerar övergången till det första levnadsstadet, lärjungestadiet.
11.   Ritualen vid början av studiet av Vedatexterna.
12.   Rakningsritualen: Ritualisering av pojkens första rakning.
13.   Tillbakavändande: Ritual som markerar studentperiodens avslutning.
14.   Äktenskapsritualen: Den dyraste ritualen, som markerar övergången till det andra levnadsstadiet, familjeförsörjarstadiet.
15.   Försakelseritualen: Start för asketstadiet, då man ska börja att sträva efter Moksha.(1)

16.   Det sista offret: Detta är kremeringsritualen. Den döda ska helst kremeras samma dag som hon avlider. Den innebär att liket bränns. Man sjunger hymner, medan man bär båren som är smyckad med blommor. Vidare offras risklumpar när liket bränns. Snart blir liket istället en preta, ett väsen som kommit loss från sin döda kropp. Riset används för att den ska döda ska kunna konstruera en kropp som för honom till förfädersriket. Den kroppen behåller han tills han återföds igen. Döden är oren, och när en människa dör måste de efterlevande skyddas mot den orenhet som döden medför, och därefter föras tillbaka till det normala livet. Ritualen innebär rakning och klippning, fasta och särskilda kläder eftersom den avlidnes lik smittar de som deltar med orenhet. Familjen är oren till ritualen har utförts. (2).

1.Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 279ff
2. Jacobsen, Hinduismen", s.279ff
   
Kons heliga status
Kon är helig i Indien och smyckas vid religiösa festivaler. (1) Vissa delstater förbjuder slakt av nötkreatur.(2)Andra delstater ger fängelsestraff till komördare. Kon har en viktig roll i hinduernas liv. Hon ses som givmild och sägs ha en renande kraft.(3) Kon är ett nyttodjur för indierna som ger mjölk, isolering, gödsel, bränsle, dragkraft (mor till oxe), samt är en ”renhållningsmaskin”. (4) Det sägs att kon blev helig när det blev ont om kött under Guptarikets tid och kon behövdes för att hålla kreaturstammen vid liv. (5) När det gäller den renande kraften har hon fem produkter från kon anses vara välgörande, bland annat mjölk, smör och filmjölk. Avlivande och slakt av kon sköts av daliterna. (6)
CHECKPOINT
Vilka vägar till moksha finns enligt Bhagavagita? Beskriv vägarna kort.
Vad är målet med Yoga?
Hur vördar hinduerna sin Gud i pujan i templet och i hemmet?
Vilka yogatekniker beskrivs i texten. Beskriv de kort.
Vad menas med chakra?
Vilka är dina tankar kring hinduismens livscykelriter?

1. Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 339
2.  Illustrerad vetenskap, 13/2002, s. 9
3. acobsen, ”Hinduismen”, s. 339
5. Thomsen, R, Bra böckers världshistoria – Asien möter Europa, s. 77


Upplagd av kl. 2 kommentarer:

torsdag 1 mars 2012

Föreläsning 3
Gudsbild
Hinduismens gudsbild kan beskrivas med ett ord, komplex. Anledningen till detta är att man infogat många religiösa element i sin tro genom historien. Under äldre vedisk tid, 1750 till ca 300 f.kr, trodde man på gudar som Indra, Mitra och Varuna. I skriften Upanishaderna, som uppkom under yngre vedisk tid, 900-300 f.kr, beskrevs gudomen på ett mer panteistiskt vis. Gudomen var en kraft som genomsyrade allt i världen samtidigt som den var skild från den. Denna panteistiska gudom kallade man för Brahman.[1]

Under Hinduismens guldålder, ca 300 e.kr, växte sig en teistisk gudstro sig stark i Indien. Först nu utvecklas den hinduism som vi känner idag och det är nu som man på allvar börjar att tro på gudar som Vishnu, Shiva, Brahma och olika kvinnliga gudinnor med egen kraft. Dessutom talar man också ofta om herren, Bhagavan, och då skulle man kunna tala om en monoteistisk gudom.[2]

När Nationalencyklopedin förklarar hinduismens gudsbild skriver de så här:
”Världen har sin grund i och utgår från Gud. Den högsta gudomen är i sig evig och oföränderlig; i sin absoluta aspekt kan den identifieras med brahman och är då höjd över alla individuella egenskaper och saknar personliga attribut. Men gudomen är också ett personligt väsen, "herren" (ishvara, bhagavan), med attribut som allmakt, allvetande osv. och som person vanligen identifierad med Vishnu, Shiva eller Gudinnan (under något av hennes namn: Devi, Durga, Kali, Lalita etc).”
[1] Bra böckers världshistoria, Högkulturerna tar form, s. 42ff 
[2] Jacobsen, ”Hinduismen”,s. 110f



Hinduismens kosmos
Hinduismens kosmos består av himlar (svarga) och helveten (naraka). I dessa helveten eller himlar får man under en tid lida eller skörda frukter av tidigare liv. Världens uppkomst beskrivs som gudomens lek med sin illusionskraft (maya). En världs ålder kallas för kalpa och varar i 4 320 000 år. När en kalpa är slut går skapelsen tillbaka till Gud och det är dags för en ny skapelse. Enligt hinduismen finns ingen riktig början och inget slut på historien. Allt går runt i ett evigt cykliskt förlopp av skapelse, död och återfödelse[1]. Enligt hinduismen lever vi nu i en av de sämsta tidsåldrar, en kaliyuga. I vår värld finns gudar och himmelska väsen, naturandar och anfäder, djur och människor, olika klasser av demoner och helvetesinvånare; en skiljelinje går mellan gudar (deva) och demoner (kallade bl.a. asura); de rivaliserar ständigt om makten över världen. När ordningen i världen hotas kan en gudom ingripa genom träda in i världen.[2]

Här kan ni se ett animerad film om skapelsen

Panhinduiska gudar och dagens hinduiska riktningar
Vi ska nu titta på delar av hinduismens pantheon. Vi riktar in oss på världsskaparen Brahma, världsupprätthållaren Vishnu (Och dennes avatarer) och världsförstöraren Shiva och deras gemåler. Dessa tre kallas ofta för hinduismens trimurti.  Detta på grund av deras egenskaper och att de tillsammans står för många av principerna i hinduismen.[3]

Brahma världsskaparen
Brahma är världsskaparen i hinduismens trimurti. Hans främsta kännetecken är att han har fyra huvuden (Shiva högg av det femte).[4] Idag för han en tynande tillvaro då hans skaparfunktion tagits över av den kvinnliga principen. Idag finns bara ett tempel till hans ära.[5] Hans gemål är Sarasvati som är de sköna konsternas beskyddare och är ett förkroppsligande av kunskap, andlighet och kulturella värden.[6] Hon avtecknas ofta med ett stränginstrument.[7] På bilderna ser ni först Brahma och sen gudinnor, Sarasvati ser ni längst till höger. I mitten Parvati och till höger Laksmi.











[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 50
[3] http://www.ne.se/artikel/344410, 2009-03-27
[4] http://www.ne.se/artikel/134851, 2009-03-29
[5] Whittaker, C, En introduktion till Orientalisk mytologi, s. 60
[6] Jacobsen,  ”Hinduismen”, s. 223
[7] http://www.ne.se/artikel/300994, 2009-03-29

Vishnuism
Dyrkan av Vishnu eller någon av hans avatarer kallas gemensamt för Vishnuism. Sjuttio procent av hinduerna är vishnuiter. Gemensamt för dessa är att de tror att frälsning består i att förenas med Vishnu eller någon av hans avatarer.[1] De är klädda i vit eller orange. Dessa vishnuiter målar ofta röda eller vita lodräta streck i form av ett V från näsan upp till pannan. Ni ser Vishnu själv nästa sida ha en liknande målning.[2].
[1] Jacobsen, ”Hinduismen”,s. 123
[2] Beaver - Pierce, R, Världens religioner, s. 198

Vishnu och Lakshmi
Vishnu är upprätthållaren enligt hinduismen. Det är han som upprätthåller dharma i världen. Det sägs att han med jämna mellan rum tar tre gigantiska kliv över universum för att se till att det håller de rätta måtten och att ordningen består i världen. Ifall kaos hotar, så kanske det är dags för någon av hans avatarer att bege sig till världen för se till att dharma upprätthålls. Vishnu avbildas som en allsmäktig kung med fyra armar som symboliserar allmakt. I händerna håller han en snäcka som symboliserar aummantrat, en diskus som symboliserar universell dominans, en stridklubba för urtida kunskap och en lotusblomma för renhet och fruktbarhet. Han har blå hud vilket står för oändlighet. Han rider på Garuda som är en örn eller en fågelmänniska.[1]














Lakshmi är Vishnus gemål. Hon håller en lotus i handen och rider på en uggla. Hon representerar den kvinnliga kraften hos honom. Hon är lyckan, skönheten och rikedomen personiferad. Dessutom är hon källa till fruktbarhet. På bilden ser ni förutom att håller i lotusblommor, att hon hålls ren av två elefanter och i händerna har hon mynt.[2] Ljushögtiden Diwali är framförallt tillägnad henne. Då är alla hus, gator och torg i Indien upplysta med lyktor.[3]














[1] Hattstein, Marcus, Världens religioner – Hinduism, s.26
Vishnus tio avatarer
Vishnu har enligt hinduismen tio avatarer, som står för gudomens skyddande och bevarande krafter. Avatarerna är jordiska inkarnationer.[1] Här följer en kort beskrivning av dem.
1.Matsya – En fisk som räddade den första människan, Manu, från kosmisk översvämmning.
2. Kurma – En sköldpadda som hjälpte till att kärna det kosmiska havet. Det kärnade vattnet gav dock upphov en odödlighetsdryck.
3. Varaha – Ett vildsvin som dök ner i havet för att rädda jorden personfierad som gudinnan Bhu.
4. Narasimba – Ett människolejon som dödade en mäktig demon.
5. Vaman – En dvärg som gjorde sig liten för att krossa ett demonvälde på jorden. Därefter gjorde han sig så stor att han kunde korsa  universum med tre steg.
6. Parasurama – Rama med yxan. Han dräpte de krigare som hotade världsordningen.
7. Rama – Dräpte demonen  Ravana som kidnappat makan Sita. Kröntes sedan till kung i Ayodya. En utmärkt regent.
8. Krishna  - Dödade sin onde morbror Kamsa. Precis som det var förutspått. Det är han ni ser tillsammans med sin Radha på den nedersta bilden.
9. Buddha  - Stoppade djuroffer. Ersätts ibland med en bror till Krishna.
10.Kalki – En avatar som ej kommit ännu. Han ska komma på en vit häst. Förväntningarna på Kalki som en slags Messias är dock små. Hinduismen som har en cyklisk historiesyn, tänker inte ofta apokalyptiskt. Det finns ingen första början eller något slut.





















1] Hattstein, ”Världens religioner”,s. 26

Krishna
Vi ska titta lite närmare på två av de viktigaste avatarerna Krishna och Rama. Krishna är nordindiens populäraste gud. I väst är han känd som en sträng furste som manar Arjuna att följa sin plikt och dharma som krigare. I Indien är han främst ett lekfullt barn, en demondödare och herdinnornas älskare.[1] Krishna är föremål för en intensiv gudshängivenhet. Många ser Krishna som den högsta guden.[2] Det finns tre viktiga föreställningar om Krishna. 1.) Han är en gud som står över dharma. Han stjäl smör, är olydig mot sin mor, ljuger och älskar med gifta kvinnor. 2.) Han är en demondödare[3] som dödar den onde kungen Kamsa[4] 3.) Han är en passionerad älskare som älskar med flera herdinnor (gopier) samtidigt, men har också enskilt sex med sin Radha. I Krishnas himmel är alla evigt unga och friska. Att han ofta ses som ett barn visar på att han är tillgänglig för alla. Krishna är också känd för sitt förföriska flöjtspel och med denna musik lockar han människan till att försöka förenas med honom.[5]
















Rama
Om Krishna står över dharma, så står Rama för den eviga ordningen. Rama är den gode sonen, den gode maken och en god människa i symbios med naturen. Ramas kamp för ordningen, som Vishnus avatar, stod mot demonkungen Ravana. Kampen skildras i eposet Ramayana. Den handlar om att Rama berövas kronan i staden Ayodhya genom sin styvmoders ränker. Han tvingas att gå i exil tillsammans med hustrun Sita och brodern Lakshmana. Under landsflykten får de vara med om dramatiska äventyr. Demonkungen Ravana kidnappar Sita och tar henne till dagens Sri Lanka. Rama räddar henne med hjälp av apkungen Hanuman och hans aparmé. Rama återvänder slutligen i segertåg till Ayodhya och tar kungatronen i besittning.[6] Sita tvingas att dock att bevisa att hon inte varit otrogen genom att göra ett eldprov.[7] Idag är staden Ayodhya en av Indiens mest heliga städer på grund av att Rama föddes där.[8]

















Shivaism
28 procent av de hinduiska indierna är shivaiter.[9] Ett utmärkande kännetecken för shivaiterna är att de ofta har tre horisontella streck i pannan.[10] De vänder sig till Shiva, hans maka Parvati och deras söner Ganesha och Skanda. Shivaiterna ser Shiva som den frälsande guden. Sonen Ganesha är en populär Gud.[11] Det sägs att han fick ett elefanthuvud i ersättning för det huvud som hans far hade huggit av. Att det just blev en elefants huvud, berodde på att det var det första djur man stötte på jakt efter ett nytt huvud till sonen. Ganesha är framförallt vishetens och skolungdomarnas gud.[12] Skanda är populär i Sydindien.[13] Ibland ses Kali som Shivas gemål. Hon avbildas ofta som en vild gudinna men har också moderliga sidor och är föremål för hängiven tillbedjan.[14]
[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 142
[2] http://www.ne.se/artikel/128310, 2009-03-30
[3] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 146
[4] Whittaker, C, En introduktion i orientalisk mytologi, s. 72
[5] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 146
[6] Wood, Michael, "Historien om Indien -  Golden Ages", m. 0- 5
[9] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 174
[10] Hattstein, ”Världens religioner”, s. 23
[11] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 174
[12] Jacobsen, ”Hinduismen”, s.183
[13] Jacobsen, ”Hinduismen, s. 174

Shiva - Världsförstöraren
Shiva är framförallt världsförstöraren. Ibland ser man honom utföra en vild dödsdans omgärdad av eldslågor. Dansen blir allt mer exatisk. Det Shiva gör är att dansa så vilt att hela den rådande världsordningen rämnar. Shiva förgör vår illusionsvärld och rycker bort maya, slöjan, från den skenvärld som vi lever i.[1] Han framställs som en så gott som naken asket med skitiga toviga flätor. Asketismen är en symbol för socialt utanförskap. Bilden i mitten nedan visar dock på hans roll som familjefader. Shivas vita kropp är rödaktig insmord med aska och hans hals är blå sedan han räddat världen genom att dricka ett förintande gift. Runt halsen har han dödsskallar eller ormar. Hans riddjur är tjuren Nandi.Världsförstöraren har en treudd, en båge och en dubbelsidig trumma,[2] trumman använder han för att mana fram jordens undergång, men också en helt ny värld. Shivas stad är Varanasi och de som dör i hans stad kommer oberoende av karma få komma direkt till honom.[3]


[1] Hattstein, M, Världens religioner – Hinduism, s. 23f
[3] Världens religioner – Hinduism, s. 23f

Shiva den motsägelsefulle
Shiva har både en manlig och kvinnlig natur. Hans shakti är den kvinnliga kraften och den är en del av hans väsen. En känd historia om Shiva, är att han en gång försökte att förföra brahminernas kvinnor. Denna framstöt ledde fram till att han kastrerades och hans penis, linga, föll till marken och fästes där.[1] Denna Linga, som ni ser på bredvid Parvati på bilden ovan, dyrkas idag för att man ska bli fertil, men den är också en symbol för Shiva. Lingan omgärdas av ett kvinnosköte, yoni, som ses som den kvinnliga källan till liv.[2] Shiva är alltså både världsförstörare, men förknippas på och samma gång med fruktsamhet. Han är både familjefader och asket, frälsare och ödeläggare. Shiva är oumbärlig för hinduisk tro, för utan förstörelse kan inte något nytt återskapas och återfödelse är en grundläggande trosuppfattning inom hinduismen.[3]















[1] Jacobsen, ”Hinduismen”, s.183
[2] http://www.ne.se/artikel/242414, 2009-03-29
[3] Jacobsen, ”Hinduismen”, s. 202

Shaktism
Shaktismen ser det gudomliga som en kvinnlig kraft, shakti. Det är denna oskapade feminina kraft som skapar, upprätthåller och förgör världen. Cirka två procent av hinduerna i Indien är shaktister. De dyrkar den stora gudinnan Mahadevi. Gudinnan inom hinduismen står för både det fruktbara feminina och det farliga vilda och otämjda. Man dyrkar främst de skräckinjagande Kali och Durga eftersom de krossar ondskans demoner. Inom tantrismen tror man att man, genom att upprepa mantran och visualisera sig in i heliga bilder av universum s.k. mandalas, kan nå fulländning och befrielse genom en förening mellan den kvinnliga och manliga kraften inom människan.[1]













[1] Jacobsen , ”Hinduismen”, s. 203ff



ü  Varför kan man beskriva hinduismen som monoteistisk, panteistiskt och polyteistisk på en och samma gång?
ü  Vilka viktiga roller spelar Brahma, Vishnu och Shiva i hinduismens Pantheon?  Beskriv dessa gudar kort. På vilket sätt återspeglar de hinduismens historiesyn?
ü  Vilken är de största teistiska inriktningarna i Indien?
ü  Jämför Vishnus avatarer Krishna och Rama.
ü  På vilket sätt är Shiva en motsägelsefull gud?
ü  Vad kallas inriktningen inom hinduismen som ser det gudomliga som en kvinnlig kraft?
Upplagd av kl. 2 kommentarer:
Prenumerera på: Inlägg (Atom)